10 Island Race 16 Augusti 2014

Vi kom femma!

Vi trodde att vi skulle komma sist. Vi gjorde inte det. I den öppna klass som vi ställde upp i kom vi femma av de 12 lag som tog sig runt banan. Faktum är att vi inte heller hade kommit sist i tävlingsklassen. Otroligt stolta och glada över det här är min lagkamrat Michael och jag. Det som fick oss att tvivla på förmågan var kajakmomentet som upptog en ganska rejäl del av den här tävlingen och det enda pass i kajak som vi lyckats få till i träningen var en bedrövlig upplevelse i vattnet norr om Önnered där vi hyrt en kajak. Bortsett från att det blåste och regnade så var dubbelkajaken av en modell som hade skädda men inte roder. Enligt uppgift från uthyraren var detta en riktigt bra modell som var rak och fin i kursen och lätt att manövrera. Inget kunde vara mer fel! Den var helt omöjlig att hantera, svängde obönhörligen åt styrbord även när vi bara paddlade på styrbords sida och även om vinden borde pressat oss åt babord. Fullständig misär i två timmar och det gjorde att vi på var sitt håll fundera över om vi verkligen skulle ha en dubbelkajak och om man kanske rent av skulle gå och köpa sig en kajak för att kanske sedan sälja utan att det svider allt för mycket ekonomiskt.

Nr-lapp o mössa

Del av den obligatoriska utrustningen. Nummerlappsväst och simmössa

Så på tävlingsdagen såg vi till att vara på plats tidigt för att kunna vara bland de första att välja kajak hos uthyraren som skulle finnas tillgänglig för utlämning vid växlingsområdet till kajak från kl 07. Vi kommer dit. Hittar snabbt kärran med alla kajaker. Ingen kajak är utlämnad. Två tjejer är före oss i kön, men de ska ha singelkajaker och vi är alltså först att hämta dubbelkajak. Och. Men. Vänta lite. Det här är ju inte samma uthyrare som vi hyrde hos, så som det var sagt i tävlingsinformationen. De här kajakerna kommer från en annan uthyrare. De här kajakerna har roder. De här kajakerna går att styra! Hurra! Vilken lättnad!!! Vi väljer den röda farkosten, plockar ut flytväst och paddlar och bär ned utrustningen ca 100 m ned till stranden där vi om ett par timmar ska växla från den inledande löpningen till kajakmomentet.

Allt frid och fröjd. Vi fixar i ordning kajaken och utrustningen vi ska ha med oss och går tillbaks till bilen för att köra på till målområdet vid Klåva hamn på Hönö. Vi var ju tidigt på plats så vi kunde lätt välja en bra parkering. Ombyte bakom bilen, lämna in bilnyckeln i receptionen på Hotell Trubaduren, toabesök och sen en stunds väntan innan tävlingsledningen körde en briefing.

H och M innan start

Dubbelselfie på lag nr 14 strax före start. Foto: Michael Sarning

Vi tar plats i startfållan, starten går och fältet lunkar iväg i ganska maklig takt. Vi är överens om att hålla en fart på ca 5:00-5:30 min/km och det går ganska bra. Efter en stund börjar det bli fruktansvärt varmt. Vi kör med kort våtdräkt som vi har tänkt att ha på oss genom hela tävlingen, alltså har vi inte planerat något klädbyte senare under tävlingen när vi ska lämna kajakerna och gå över till swimrun. Just nu känns det beslutet lite tvivelaktigt.

Vi springer ut från hamnområdet, bort mot Fotöbron, passerar platsen där vi hämtat ut kajaken, över bron, upp på toppen av Fotö, tillbaks ned, upp över bron igen och sen viker vi av höger ned mot stranden där kajaken ligger. Det är riktigt varmt nu. Ganska många lag är samtidigt på stranden och jag får ingen direkt känsla för om vi är tidigt eller sent till växlingen, men vi har sprungit ungefär så fort som vi planerat så det känns ok. Ut i vattnet, ned i kajaken och börja paddla. Nu väntar omväxlande kajak och löpning, 18 respektive 12 km, vilket för vår del kommer att bli den tuffaste delen. Vi är överens om att om vi bara överlever kajaken, så är det ju bara lite swimrun kvar! Borde funka bra!

Jag sitter bak och navigerar (eftersom att jag har båt…), Michael sitter fram. Det tar en stund att vänja sig vid hur man manövrerar, jag är van att styra med rorkult och det blir några knixiga och ryckiga feltryck på pedalerna innan jag hittar känslan. Orutinen lyser igenom ordentligt. Vi paddlar på och känner oss starka. Snart framme vid Grötö och landstigning för den första löpningen. Vi går iland efter ca 3 km paddling och behåller flytvästarna på för att spara tid. Vi kommer snabbt fram till att vi tar av flytvästarna vid nästa löpning, det är väldigt osmidigt att springa med den här typen av flytväst och vi är fortfarande varma av den inledande löpningen på 4,6 km i våtdräkt. Upp på toppen, stämplar, tillbaks ned och iväg för andra paddlingen till Kalvsund.

 

Nichlas Strandberg KalvsundEtt karaktäristiskt byggnadsverk på Kalvsund är sjömärket Valen, som uppfördes 1884. Foto: Nichlas Strandberg.

Banan är lagd så att vi paddlar upp väster om först Grötö och sedan Kalvsund för att gå iland på nordvästra sidan av respektive ö. Ca 1,5 km till Kalvsund och iland för en ny topptur och stämpling innan vi är tillbaks ned till kajaken igen. Tar lite att dricka och sen ut på dagens längsta paddling, drygt 4 km till norra änden av Björkö.

Farleden väster om Björkö. Här har jag och min fru seglat många gånger och min uppfattning är att det är en lite smådryg passage. Det är lä från västanvinden bakom Källö-Knippla, Hälsö och Öckerö och strömmarna är oftast emot en. Så jag ser framför mig ett riktigt jobbigt moment nu. Men den här gången är det bara fint att få lite lä från vinden som förvisso ännu inte tilltagit och solen skiner och vi är fortfarande pigga och det rullar på fint och vi har kommit in i rytmen och faktiskt så knappar vi in på de framförvarande. Helt otroligt. Från att ha åkt ut till tävlingen med en klump i magen och en känsla av att vi ska komma sist och kanske inte ens klara reptiderna som börjar vid Källö-Knippla efter 3 timmar, till att det går rätt bra och vi tar in på de som är framför oss. Mycket munter stämning i båten och känslan är skön!

Vi kommer fram till landstigningen på norra Björkö och är väldigt nära att kantra, men det är på grunt vatten och vi lyckas reda ut det innan vi kliver ur och drar upp kajaken på land. Vi passar på att dricka lite och ta lite energi med oss på löpningen upp till toppen.

IMG_6292.JPG

Miljöbild från paddlingsmomentet. Foto: Olof Hansson

De tidigare löpningarna på Grötö och Kalvsund var korta och det var lätt att hitta. Så vi tog inte med oss kartan med kontrollerna inritade på den här löpningen heller utan sprang på känsla och minnesbild. Gick ganska bra även här, vi mötte några löpare så vi fick indikation på att vi var på rätt väg och var snart uppe på toppen för stämpling. Här skulle några bekanta till Michael ha stått och hejat, men de uteblev och jag tänkte inte så mycket på det. Vi vänder tillbaks ned till stranden, drar ut kajaken och hoppar i. När vi precis vänt runt och ska börja paddla så ropar någon på oss bakifrån. Vi vänder oss om och ser Michaels kompisar komma rusande och hejar med kommentarer om att de missat oss vid toppen och att vi kommit till Björkö mycket tidigare än beräknat. Det lät ju bra! Och det bekräftade vad vi känt hittills att paddlingen gått avsevärt bättre än vi befarade efter det bedrövliga träningstillfället några veckor tidigare!

Paddlingen går vidare till Källö-Knippla och det är lättnavigerat med Källöns karaktäristiska torn som är ett välkänt landmärke för sjöfarare och det är dit upp vi ska för att stämpla vid nästa kontroll. Framme på Källön blir vi invisade av en funktionär och det är dags för dagens andra lyft. Upp med kajaken på land, bära något 50-tal meter ned till en plats vi blir anvisade för ilyft. Av med flytvästar, tar lite dricka och lite energi och iväg på löpning, återigen utan karta eftersom att det är en kort löpning och ganska uppenbart vart vi ska ta vägen. Vi passerar dagens första energistation och ber att få återkomma på nervägen, upp till tornet och stämplar och sen ned via energistationen för lite bröd, banan, godis och dricka innan vi tar oss sista biten tillbaks till kajaken. Vi drar ut, hoppar i och ger oss ut på ännu en lite längre paddling, drygt 3 km till Rörö.

Vi går först norrut och rundar Källön, där får vi syn på Rörö, det är fortfarande klar sikt även om vinden ökat något sedan vi startade. Jag är bekant med vart gästhamnen ligger på Rörö och enligt kartan med banan så ska vi gå in söder om denna och in på badplatsen väster om gästhamnen. Jag styr så rakt som möjligt för att vi inte ska hamna för långt norrut och vi ser flera av övriga i fältet som alla går på en mer nordlig kurs.Vi tar in en del på några av de framförvarande, men fältet är nu allmänt mer utspritt och vi har ingen klar bild över vilken placering vi har just nu – det är kajaker både före och efter oss och även en del utom tävlan som är ute på tur och rör sig i området. På lite längre håll är det svårt att se skillnad.

Vi tar oss fram till stranden i bukten på Rörös sydvästra hörn och gör oss klara för en löpning på totalt knappt 2 km. Vi är överens om att det är en god idé att ta med kartan nu och det gör att vi hittar en snabb väg fram till kontrollen, men det innebar en passage av en del riviga och snåriga buskar så vi byter vägval när vi vänder tillbaks och håller oss i princip helt till stigen som går ned till stranden.

När vi fått på oss flytvästar och kapell och precis ska börja dra ut kajaken i vattnet igen så får jag en känsla av att vara iakttagen där jag står framåtböjd. Alltså av någon utöver alla åskådare som vi just passerat på stranden. Så jag vänder mig om och mellan nästa kajak och nästa igen så sitter en glad man på huk och hejar och undrar hur det går. Jo tack, det går bra säger jag med ett leende. Och så ser jag hans Go Pro-kamera monterad längst ut på en käpp och jag undrar hur stor min röv ser ut när den filmas med ett fish-eye-objektiv och jag hoppas att det klippet raderas snart…

Vidare med kajaken ned till Hyppeln och vi blir passerade av två tjejer i en dubbelkajak och vi ägnar sedan ett par timmar åt att passera varandra om vartannat innan vi avgår med segern i denna inofficiella kamp när tjejerna orienterar fel under en passage mellan två simningar på swimrun-delen av banan.

Det är kul att få gå iland på Hyppeln. Jag har aldrig varit här tidigare, men har en gång ägt en båt som byggdes av en man bosatt på Hyppeln. En fin liten ö visar det sig, även om ödehuset vi passerar på väg mot kontrollen ger en lite kuslig känsla med associationer till diverse läskiga filmer jag sett i mitt liv. Löpningen upp till toppen är snårig och besvärlig och det går väldigt långsamt men vi uppskattar omväxlingen till paddlingen som är väldigt monoton. Tillbaks ned till kajaken och iväg på sista, och näst längsta paddlingen 3,6 km ned till Hälsö där vi ska lämna kajaken för övergång till swimrun.

Vi börjar bli ganska slitna i armarna nu. Bristen på träning gör sig väldigt påmind och vi paddlar ryckigt, i otakt, för hög kadens, för svagt, bara fel. Men vi tar oss framåt och det går inte så mycket fortare för de övriga. Det är riktigt segt från Hyppeln ned till kanalen mellan Hälsö och Burö och vi längtar efter att komma fram till kajakuppläggningen så att vi kan få göra något annat. Vi är inte lika varma längre som vi var efter den första löpningen ut till Fotö, men det är väldigt lockande att få slänga sig i havet och kyla ned sig med lite simning.

Kanalen från färjeläget på Hälsö ned till kajakuppläggningen är en trevlig passage med mycket publik på de ställen där det går att stå och heja. Detta är upplyftande och den sista biten av paddlingen är en fin upplevelse. Vi kommer fram, kliver ur, drar upp kajaken på land och ca 50 meter fram till kärran som uthyraren nu kört upp hit. Vi lämnar in den hyrda utrustningen snabbt och tar med våra personliga saker en bit bort för att göra oss i ordning för swimrun, dricka och äta lite. Tanken här är att vi ska fylla på så mycket vätska och energi som möjligt innan vi ger oss iväg, eftersom att det är begränsat med vad man rent praktiskt kan ha med sig i ärmar och ben på en våtdräkt. Jag får problem med att öppna mina energibars och är tacksam över att arrangören har en energistation här så jag kan ändå få något att äta. Vi stannar här i 9 minuter innan vi känner oss redo att springa iväg till den första simningen 2,6 km bort.

Swimrun! För oss är detta en ganska ny sport och vi har bara tränat något enstaka pass tillsammans innan tävlingen, men det känns oändligt mycket lugnare än inför kajakmomentet och stämningen är god när vi ger oss iväg. Den första delen av banan över Hälsö, Stuvö, Burö, Ängholmen och ned till Äxholmen är huvudsakligen löpning, vi orienterar fel på ett ställe men reder ut det efter ett par hundra meter. Arrangören har gjort ett hästjobb med att märka upp swimrunbanan, men ännu tydligare markeringar krävs när man redan hållt på över 4 timmar och koncentrationen inte längre är på topp. Simningarna på den här delen är väldigt korta, vissa av dem går inte ens att klassa som simning utan det är frågan om att vada i knappt knädjupt vatten och på en botten som består av seg och illaluktande dy. Inte riktigt det trevligaste är vår känsla här och en uppdatering av banan skulle vara uppskattat.

Stämpling swimrun

Jag stämplar vid en av de första kontrollerna på swimrundelen.

Foto: Thomas Crona

Efter Äxholmen byter banan karaktär och det blir några riktigt trevliga passager där vi får uppleva norra skärgårdens fantastiska natur, med kolossala klippformationer, makalösa mönster i bergen och underbar utsikter över hav och land. Vinden har friskat i och ligger nog runt 8-10 m/s, vilket kyler ned oss en del under löpningarna tills våtdräkten hunnit torka något och vi blir varma igen. Vi tar en del energi när det passar, men vi saknar något att dricka. När jag kliver iland efter en av simningarna, strax före Michael, står en glad farbror och hälsar välkommen med ett muntert ”Nu är du på rätt ö i alla fall” på bred dialekt. ”Ursäkta, men vilken ö är jag på?” får jag ur mig och jag har verkligen ingen aning i det här läget. ”Öckerö!” tjoar farbrorn till svar ännu gladare än förut och det piggar verkligen upp att få möta glada människor när man börjar bli lite sliten efter några timmars hård fysisk ansträngning!

IMG_6291.JPG

Michael på väg upp på klipporna efter en av simningarna. Foto: Olof Hansson

Det mest av banan börjar flyta ihop nu. Från att i början haft väldigt bra koll på var vi var till att inte ha en susning längre. Löpning varvas med simning, löpningen blir ofta mer av karaktären klippklättring, ned i vattnet igen för nästa simning på ett par hundra meter och upp igen på nästa ö som skulle kunna vara vilken som helst. Trots att vi rör oss på bebodda öar så har arrangören lyckats få till en bana som nära nog ger känslan av att vi är i ingenmansland, obebodda trakter, övergivna platser. Jag växlar några ord med en kvinna vid en av uppstigningarna, hon säger att det inte är så mycket simning kvar, jag svarar att jag tror det var något nere på Hönö också. ”Du är på Hönö nu.” svarar hon. Där ser man, noll koll har vi här. Hon säger Hönö. Jag kan inte på något vis komma ihåg hur banan går längre. Jag tittar på klockan och försöker förstå om den visar rätt eller inte. Det är några kilometer kvar om den har rätt. Hon säger att vi är på Hönö. Släpper det. Ingen idé att fundera. Bra idé att bita ihop och hjälpas åt att ta oss i mål. I med en energigel till och så iväg.

IMG_6290.JPG

Lag 14 kämpar i vattnet. Foto: Olof Hansson

Efter ca 6 timmar märker jag att Michael börjar bli ganska trött. Tappar lite fart, blir lite tystare, biter ihop och kämpar. Vi har känt varandra i 7 år. Men den här situationen är ny för oss, inget man direkt kan träna på annat än genom upplevelse. Hur gör man när man börjar bli trött och båda behöver peppa varandra för att kunna fortsätta och nå målet? Jag känner mig själv ganska tärd också, men jag bedömer att jag har något mer kraft kvar än Michael så jag lägger mig några meter framför, för att dra.

IMG_6293.JPG

En av de Rescue Runners som SSRS hade ute för bevakning och räddning. Foto: Olof Hansson

Under den inledande paddlingen, när vi lämnat Björkö bakom oss och var på väg mot Källö-Knippla, så började vi fantisera om sluttider, vi extrapolerade tiden vi hade lagt bakom oss hittills, rundade av, la till lite extra för trötthet och kom fram till att 5,5-6,0 timmar inte är omöjligt. Denna målbild reviderades ganska starkt nu. Löpningen var så mycket tuffare än vi vågat tro. Simningarna blev tuffare och tuffare, dels för att vi började bli trötta, dels för att vinden friskat i ordentligt och piska upp en hel del vågor som gjorde simningen svår både tekniskt och med tanke på navigation. Arrangören var uppenbart medveten om läget och vid en av de avslutande simningarna, söderut 400 meter från Starrsviksholmen, var bevakningen och säkerheten omfattande. Tre rescue runners från SSRS, en civil vattenskoter och en räddningsbåt (troligen Victoria-klassen) från SSRS låg i beredskap och kontrollerade att vi klarade oss över den här riktigt tuffa simningen. En trygghet för alla!

H och M vid fyrenVi tar ut riktmärke inför sista simningen. Foto: Daniel Breece

Efter denna kämpiga simning var vi ganska nedkylda och det var riktigt kallt att ge sig ut på löpningen upp till vattentornet på Hönö där vi stämplade vid kontrollen innan vi sprang ned till hamnen och målområdet. Där blev det till att ställa upp på en publikfriande del av banan och jag hoppade bomben från kajen innan vi simmade över hamnbassängen för en sista kontroll, ut på vågbrytaren till fyren vid hamninloppet och ned i hamnbassängen igen för en absolut sista simning idag. Fram till en lägre brygga med någon form av nät som inte gick att klättra i så funktionärerna fick dra oss upp ur vattnet. Sida vid sida sista hundratalet meter och in i mål och herrejävlar VI KLARADE DET! Kämpigt som fan och nu är det slut.

IMG_6294.JPG

Lag 14 på väg sista metrarna in mot mål. Foto: Olof Hansson

MedaljenMEDALJEN!

Den unga tjejen som tar emot oss i mål samlar in sportident-stickan, frågar efter tröjstorlek så vi ska få rätt finnishers-tee och vi får tröja och medalj och hon pratar om att vi nog är på plats 7 eller 8 och vi tror inte på vad hon säger för det låter inte rimligt. Vi försöker få en glimt på arrangörens datorskärm, men de är upptagna med att leta efter information så vi bryr oss inte om det utan konstaterar nöjt att det här gick ju faktiskt bra mycket bättre än förväntat och det känns på det stora hela väldigt väldigt bra!

Våra fruar med barn väntar där hemma och vi avstår folkfesten som utspelar sig framför våra fötter för att så raskt som möjligt komma hem igen. Matkupongen vi fick som berättigade till ett skrovmål på mysiga Hotell Trubaduren förblir oanvänd och vi lämnar kalaset utan att deltaga, men nästa år kommer vi igen!

På vägen hem pratar jag med min fru på telefon och hon hävdar att vi är femma. Jag tror inte ett dugg på vad hon säger såklart för det är helt orimligt. Men jag läser resultatlistan om och om igen och vi kom femma. Stolt och nöjd!

GP_140817Faksimil ur Göteborgsposten dagen efter tävlingen. En annan fin artikel hittar du här.

Varmt tack till arrangörerna för en riktigt bra och genomarbetad tävling! Det finns såklart en del att slipa på, men jag rekommenderar varmt ett deltagande i 10 Island Race för dig som vill ha en tuff utmaning, jobba i team under kärva förhållanden och få en fantastisk skärgårdsupplevelse på köpet.

 

/Hans

 

 

IMG_6269.JPG

Banan, norra delen, från Björkö till Stora Rävholmen/Öckerö.

 

IMG_6268.JPG

Banan, södra delen, från start till Björkö samt från Fånyttan till mål.

 

 

 

 

 

 

 

One thought on “10 Island Race 16 Augusti 2014

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s